Bertil Engströms Emigrantminnen

Bertil Engström

Bertil Engström

I början av 1900-talet emigrerade ett stort antal svenskar till USA. Många som utvandrade på 20-talet lever än idag och kan berätta sina minnen.

Från Högen flyttade då och då någon. I protokoll från IOGTs ungdomsförening har jag hittat namn på ungdomar eller barn som skrevs ut ur föreningen i början av seklet. 1927 utvandrade två bröder från Högen, Erik och Bertil Engström. De var söner till Agnes och Johan som bodde i första röda huset efter ”storkröken” på gamla landsvägen mot Hudiksvall, i Ravik. Brodern Rudolf blev kvar hemma och blev så småningom en av de mer kända figurerna i byn.

Bertil var 17 år när han utvandrade och dog 1995 i Evanston, Illinois. Hans dotter Karen har besökt Högen ett antal gånger, senast nu i sommar. Hon hade med sig sin pappas minnesanteckningar, som jag ska försöka göra korta sammanfattningar av i några nummer.

Barn- och ungdom i Högen
Pappa Johan Engström arbetade med stavtillverkning vid ångsågen. Stavarna gick på export till Tyskland för att bli silltunnor. Familjen bodde först på ”gammelkasern”, idag Fredrik Larssons. Inte var det fett, Bertil berättar att småpojkarna fick bidra till försörjningen tidigt. Med en hemsydd påse i ett snöre runt halsen försågs de med kniv och skickades ut i granskogen. Där hackade de kåda ur granarna. Kådan såldes till Tyskland och Bertil tror att man gjorde konstgjort gummi av den. I skogen plockade de också kottar. En krona hektolitern fick de. Hektoliter är hundra liter det! Kottarna lastades på järnvägsvagnar och for väl iväg till bränsle någonstans.

Ur sjön drog pojkarna och pappa Johan upp sjunktimmer på lediga stunder. Det var bra betalt, tjugofem öre stocken. Bertil minns att en lördagseftermiddag tjänade de så att det betalade kortmatta till köket i huset de nu flyttat in i.

En annan inkomstkälla var gamla torkade ben. Sådana låg det på avskrädeshögarna litet var stans. De köptes upp inne i Bergsjö av Lönnman som ägde kvarnen och maldes väl till benmjöl.

Johan Engström med hustrun Agnes och sönerna Rudolf, Erik och Bertil.

Johan Engström med hustrun Agnes och sönerna Rudolf, Erik och Bertil.

Bertil var stavkantare i sågen från 12 års ålder, då han slutade skolan.

Naturligtvis gjorde grabbarna bus. Bertil minns ett av de farligare tilltagen: tjuvåkning på tåget. Han berättar att de kröp på de lastade vagnarna vid sågen och åkte med ner till stationen. Dottern Karen säger att han berättat för henne att de även åkte under vagnarna. Avslöjade blev de i vilket fall, sotsvarta om både ansikte och kläder.

Som alla andra ungar i byn sprang de på stockarna i sjön nedanför sågen. Stockarna rullade ju, så det gällde att vara snabb. Flytvästar hade väl ingen hört talas om…..

Familjen hade en get som ställde till det. Den åt upp kläder på tork, den gnagde barken av träden och slickade rödfärgen av staketet, bland annat. Geten innebar också arbete för pojkarna. Den fick killingar och alla skulle ha vinterfoder. Det var asplöv, som skars av och gjordes kärvar av och fick torka. När arbetet på sågen var slut för dagen fick Bertil riva gräs i brädgården, stoppa i säck och ta med hem.

Bertil minns nöjena. Farbrodern Samuel hade en ångbåt som gick på nöjesturer på sjön. På den kunde Bertil få åka gratis mot att han hjälpte till att stapla ved i båten för resan. Minnesvärda var också midsommarresorna med ”Bergsjökoa”, tåget, i extra tillsatt, lövad och öppen vagn. Bertil minns också sin första bilresa. En lyckligt lottad granne bjöd pojken på resa till Sundsvall för att se en fotbollsmatch.

Bertil vittnar om sammanhållning och hjälpsamhet i byn. När familjen inte kunde ha sin gris efter flytt till ”nykasern” fick den bo i Thunstedts lagård. Skulle någon sätta upp varp i vävstolen hjälpte många till. Man kokade ihop till knytkalas och man botade varndras krämpor med blodiglar och andra huskurer. Behövde man fara till Bergsjö kunde man få låna dressinen av stinsen Tängqvist och ta sig dit mellan tågen. Ville man ut på sjön och behövde båt fanns alltid någon att låna. Bakades det i något hus fanns det smakbröd för den som kom förbi.

Inte var det väl alltid idyll. Jag minns från mina anteckningar inför arbetet med häftet ”Livet i byn” att smågårdarna på sista sträckan av gammelvägen mot Hudiksvall, i Ravik, drev korna i lag till skogs under sommardagarna. Det var väldiga diskussionervarenda dag om när korna skulle tas hem på kvällen.

Olyckor hände förstås, kanske i större utsträckning än nu. På sågen fastnade folk i maskinerna. Småolyckor hände när pojkarna lekte med hemgjorda smällare. Bertil åkte under isen i Sundet när isen brast under hans skridskor en vinter. Som tur var blev han genast uppdragen.

Det här var världen som Bertil Engström lämnade den 17 mars 1927 för han hade läst i tidningen om 160 acres som man kunde få i Kanada om man var frisk, lusfri och arbetade på jorden sex månader om året under ett visst antal år. Men mer om detta i ett annat nummer.

Gudrun Wikén, 2006, Högens byablad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *